Det diskuteras mobbning på tv. Man går hårt åt skolorna som man anser mer eller mindre tillåter mobbning. Sedan upprepar de gång på gång att 49 av 50 skolor är underkända i sitt arbete mot mobbning. Vilket naturligtvis är oerhört beklagligt och någonting som absolut måste åtgärdas. Det ska inte se ut så.
MEN! Jag blir lite störd av upplägget. Man visar alla fel som görs, det upprepas samma tugg hela tiden, att den utsatte får flytta medan mobbarna går kvar. Personalen anser att mobbningen är en form av konflikt istället och försöker på så vis avdramatisera det hela (?) och det här utsätter eleverna varandra för. Det är naturligtvis viktigt att belysa bristerna. Men… Nu är detta ett slags tema i programmet så ämnet ska hanteras hela veckan. Jag hoppas verkligen att de då går över till att se det ur ett annat perspektiv (det salutogena). Vad är det den här enda godkända skolan gör för att förhindra mobbningen?

Det om något är väl intressant att ta upp, också! Dan Olweus var gäst igår och han försökte berätta om sin teori, vilket många skolor använder sig av, bland annat min VFU-plats. Där jag tycker att det verkar fungera väldigt bra. Olweusprojektet genomsyrar hela verksamheten, från förskola upp till år 5. Det syns! Men det föll liksom i glömska, programledaren var mer upptagen med att se bristerna i skolans nuvarande arbete. För det skulle fokuseras på hur hemsk skolan och vuxenvärlden är. Jag vill absolut inte förringa mobbningen på något sätt. Men eftersom det uppenbarligen finns stora brister i skolan för hur man ska arbeta och bemöta mobbning måste det ”goda arbetsättet” visas upp. Hoppas den godkända skolan får komma dit och berätta om hur de arbetar. Så att kunskapen sprids till skolpersonal och mobbningen på sikt minskar. För det händer nog inte på en natt.

Jag skulle väldigt väldigt gärna vilja ha ett sådant här armband. I valfri färg (men kanske magenta?). Tack!

(Bilden från Creative Lounge’s hemsida)

…och jag sa ja.

Nu har vi varit tillsammans i fyra år jag och min karl. Och det känns ju faktiskt förträffligt bra. Visst är det inte alltid en dans på röda rosor, men om man bara passar sig för att kliva på alltför många taggar så går det. Jag har tjatat mycket om framtiden och gör det fortfarande. Nu har den varit mer aktuell än någonsin. Om ett år har jag förhoppningsvis pluggat klart (herrejösses *panik*). Planen är att vi ska flytta upp till Umeå. Min systers man arbetar åt en stor hustillverkare och vill mer än gärna hjälpa oss i detta ärende. Att hitta drömhuset. Vi har sett ut ett. Det är dyrt. Men det är fint. Oj så fint det är. 143 kvm, 2 våningar och fantastiska öppna ytor. Vi (mest jag) funderar på för- och nackdelar med att bygga och att köpa ett befintligt hus. Vad är egentligen bäst. Och bestämmer vi oss för att bygga, ja då är det väl till att börja ställa sig i startblocken snart!

Men. Då kommer vi till den lilla detaljen ekonomi. För att kunna köpa/bygga hus måste man ha pengar. Pengar får man om man arbetar. Alltså behöver vi jobb. I Umeå. Så! Om någon förskola/skola i Umeå ser detta och ska anställa och vill ha två suveräna (hrm?) pedagoger. Ha is i magen, skaffa en vikarie så ses vi om ett år. Gött.

Såhär skulle ett av våra rum i drömhuset kunna se ut (bilden snodd från Hemnet):

På onsdag kommer besked på matematiktentan. Jag kräks bara av att tänka det. Ska man helt enkelt ställa in sig på en omtenta? I alla fall.

Jag har gått vidare till en ny kurs. Att möta barn och unga i svåra livssituationer. Det är vansinnigt intressant. Och svårt. Det är inte lätt att vara lärare, man ska anta sig många olika roller. Sitter och skriver fallbeskrivning just nu och tänker -herrejösses vad intressant! Det här skulle jag vilja arbeta med fullt ut! Fast jag kanske ska börja med att analysera mitt fall och se var jag hamnar…

I tisdags var besökte jag min förträffligt inkompetenta barnmorska för att införskaffa ett nytt recept på p-piller. Denna gången fick jag inte bara ett recpt utan även viktkonsultation. När jag varit där tidigare har jag inte fått särskilt goda vibbar från henne. Hon är snorkig och forserad. Lyssnar faktiskt inte alls på vad man säger. Men jag har tänkt att jag ändå inte behöver träffa henne mer än en gång om året, därför skulle jag kunna genomlida detta möte. Så. För att få recept måste man räkna ut BMI och ta blodtryck. Först och främst vill jag klargöra att jag aldrig någonsin (oavsett min egen eller andras vikt) har haft någon som helst tillit till BMI. Det är en tabell som inte säger någonting.

Nåväl. Jag hade gått upp ett kilo sedan december 2008. Vilket förde in henne på min BMI-tabell. Hon säger därför till mig, du är inte överviktig. Du är fet. Du har fetma… Fast det har ju ingenting med det här att göra, du får ju dina piller ändå. Jag nickade och svarade ingenting. Tankarna slog runt i huvudet och jag tänkte på hur året sett ut. Vid förra mätningen tränade jag handboll 2-3 gånger i veckan + match. Sedan i våras har jag inte kunnat träna. Jag genomgick en knäoperation för 1½ månad sedan. Men tränar på gymmet tre gånger i veckan ungefär. Nu har jag mens. Men sedan tänkte jag också, varför ska jag sitta och berätta hur mitt liv ser ut idag? Jag kom dit för att få recept på p-piller, inte för att höra någon säga att jag är fet. Så jag satt tyst. Visst har hon rätt till viss del, men hon utgår alltså från en tabell och säger till en helt främmande person att hon är fet och måste (förlåt, bör) gå ner i vikt. Men det har ju som sagt ingenting att göra huruvida jag får piller eller inte. Med tanke på att hon inte känner mig överhuvudtaget är det ganska farligt att säga en sådan sak. Hon har ingen aning om hur min historia ser ut. Hon vet inte vilket mönster som kan triggas igång av en sådan kommentar.

Nej. Jag kommer aldrig någonsin återvända dit igen. Jag är fullt medveten om hur jag ser ut och jag blir bara förbannad över att jag låter henne komma åt mig. Så. Ikväll blir det femte träningspasset i rad. Fast det har faktiskt mer att göra med rehabträningen som ska köras än på grund av någon kvinna på Aurorakliniken som stirrat sig blind på tabeller.

Jag har haft otroligt svårt att motivera mig till saker senaste veckan/veckorna. Jag misstänker släng av svår tentaångest bland annat. Efter den var jag helt slut! På fredagen hade vi ett kursavslut, vilket i sig inte är särskilt påfrestande. Det är mest att befinna sig där. Därefter var tanken att jag skulle åka och träna och sedan tagga inför bio. Men det gick inte att hitta någon som helst energi överhuvudtaget. Tro mig, jag letade. Så det var bara att åka hem och halvsova i soffan. När matte sedan kom hem lagade vi mat och åkte till Kista och bio (Snabba Cash, vilken var över förväntan).

Dagarna har sedan dess flytit på men ingen energi har liksom kommit tillbaka. Men med blickarna framåt och en (mycket intressant)nystartad kurs i ryggen packade jag väskan för träning idag. Det var okej, blev lite kallsvettig men det gick över. Så då är i alla fall ett pass avklarat för veckan.

Just det. Friidrottsskolan har hört av sig. De vill att jag ska vara ”rektor” igen. Hoppla.

Nej, det här med vinter, snö, halka och knäoperation var en bad combo. Så nu blir det voltaren en svängom här. Sedan hoppas jag att sjukgymnasterna hör av sig igen, de är ju inte så lätta att få tag i. Men any day now!

Vi fick för övrigt en gratisprenumeration på SvD i julklapp, fantastiska vuxenpoäng. När jag bodde hemma läste jag alltid tidningen på morgonen. Men nu har man ju liksom vant sig av det där. Så när har man tid att läsa? Men.. Idag. Idag är jag ledig efter den plågsamma tentan. Då ska jag läsa tidningen, träna och kanske planera för  nästa kurs? Ja just det, det är handbollsmatch ikväll också. Den ska nog ses.

Jag har länge funderat, ritat och ojat mig över en tatuering. Jag är också väl medveten om att det är mera på modet att inte tatuera sig. Skit i det. Motivet och placeringen har jag alltid varit säker på (nåja). Skorpiontecknet och det ska sitta på handleden. Det är väl placeringen som varit det kluriga, nacken eller handleden. Det slutade med handleden som ändå var det första alternativet. Sedan har jag fegat ur så många gånger och för att sedan ångra att jag inte tog tillfället i akt. Men nu. I fredags efter skolan gick jag och min vän revyaktrisen och åt lunch. Hon var sedan fast besluten att dra med mig till en studio och jag var inte sen att säga ja. Så vi stegade in på East Street på söder och frågade om de hade någon tid idag. Det var inga problem, tatueringen var inte så stor. Jag pratade ihop mig med tatueraren och han gick iväg för att skissa upp den. Då var det bara att vänta.

Jag satt och kände mig mer och mer nervös. Nästan lite illamående. För kom igen, det här är tjejen som kan få ångest och grubbla över om man ska köpa ett par dyrare skor eller inte. Det var en utomkroppslig upplevelse på något sätt. Herrejösses, nu ska det göras. Nu är det för sent att vända om. Någon som redan har ett flertal tatueringar kanske läser det här och tycker att jag är en praktfull mes. Ja, det kanske jag är. Men den ska ju trots allt sitta hela livet. Nu satt jag i alla fall där med min vän som stöd. Hon förstod precis hur jag kände. När vi sedan kom in och satte oss för att börja processen ställde han frågan: This is your first tattoo? -Yeah, That obvious hu…  svarade jag lite fnissande och skämdes. Varför?! Det är som när man är utomlands. Man ska vara så världsvan och absolut inte se ut som en turist. Hur som helst så var proceduren inte alltför smärtsam. Det sved lite mer ju längre ner mot handleden han kom, men annars så. Det var som jag hade föreställt mig. Hux flux var allting klart och vi skulle gå. Då skrattade han och sa: See you for your next tattoo then.

Bet ya. Ett citat? Placering? Stjärnor? Placering?…

                                                     

Just det hörrni. Om ni av någon händelse vill låna bild/skiss eller så kan ni väl hojta till! Tjolahopp!

Jag finner tecken på att jag börjar bli äldre. De kryper liksom fram som rynkorna runt ögonen ungefär. 
Fler och fler krämpor. Bara att kliva upp på morgonen känns vissa dagar otroligt bemödande och näst intill som ett omöjligt projekt. Jag tror att det kallas för stela leder. Återhämtningen efter bland annat handbollsmatcher är betydligt längre nu än förr. Efter en cup lär det väl behöver sjukskrivning ett par dagar.

När det planeras partaj är det första jag tänker: Hur ska jag ta mig hem? När ska jag åka hem? Mycket planering som till syvende och sist slutar med att man väger för resp. mot alkoholen och partajet. Om det mot förmodan skulle bli partaj, säg en hemmafest som sedan ska flyttas ut på lokal (ja du läser själv uttrycket, att säga att man går ”ut på lokal” tillhör väl inte 18-årsåldern direkt). Då ska det alltid surras om var man ska och innan alla bestämt sig var de ska och gått på toaletten slutar det alltid med att jag tänker: Äh, klockan är ändå så mycket. Jag åker hem istället. Roligare än så är jag inte. Tyvärr. Dagarna när man somnade i soffan klockan 04 och sedan gick upp för att börja jobba klockan 10, den tiden är förbi. Kan inte påstå att jag saknar det heller.

Flertalet av klasskompisar från förr har hus, gifter sig och har barn, men inte jag. Och jag tänker: Men alla andra får? (sedan kommer jag på att jag är student). Det hindrar dock inte att jag gärna planerar barn, husköp och möblerar för framtiden. Senast idag tog hjärtat extra språng vid synen av en kanske…1-2 veckor gammal bebis. Herregud vad söt. Och hus sen..ojoj. Det här med räntor och lånkalkyler känns mer intressanta än låt säga den senaste mobilen, även jag inte kan släppa mitt teknikberoende fullt ut.

Hur mycket jag än sover känns det alltid för lite. En tidig kväll innebär inte att man är i säng innan 23. Nej nej, gud bevars. En tidig kväll är numera runt 21-snåret. Tänk om dagens ungdom förstod vikten av att lägga sig tidigt. Det skulle vara så mycket lättare för dem att koncentrera sig i skolan. Tantvarning?

Slutligen har vi det senaste tecknet: Helt plötsligt känns en tv i sovrummet som en väldigt god idé. Det har alltid varit ett stort nej för mig men inte nu inte. Förstå vad skönt att kvällskissa (safety first!), borsta tänderna, bulla upp kuddarna i sängen och halvsova till sporten, filmen, serien eller vad som nu visas. Härligt.

Åldersnoja? Ah, jag vet inte. Men en sak vet jag, än så länge bekymrar inte rynkorna mig ett enda dugg. Det är fortfarande fint med rynkor, då syns det att man levt. Min pappa har fantastiska skrattrynkor, jag hoppas att jag får sådana.

Året som gått då. Ja, det var en resa det. Från april-december var det mest pendlande mellan hopp och förtvivlan, kulmen nåddes väl i oktober/november. Då sjukhuset slängde ur sig diverse oerhört skakande funderingar. Men efter alla undersökningar blev pappa friskförklarad. Helt plötsligt. Men så klart ett skönt besked! Under sommaren dog Ina, en underbar (och gammal) hund. Hon levde på övertid, men alltid lika sorgligt ändå. Jag hann åtminstone träffa henne bara veckan innan. Knäet har äntligen blivit åtgärdat med operation så nu hoppas jag bara att det ska hålla. Men sedan har det varit mycket positiva saker under året. Bara att vara klar med AUO2 i utbildningen är vinst! Skulle inte vilja säga att det var tråkigt men fyra kurser under en termin var lite saftigt. I februari började jag jobba på Vasamuséet vilket har varit otroligt kul och mycket givande. Trivs oerhört bra där och jag får verkligen öva på läraryrket. Lille Kasper kom till världen för fem månader sedan. Sedan är thailandresan bokad. Men den får väl hamna på nästa års summering. Nu är den ju ”bara” betald, således borde den kanske ligga på minus? Det är skönt att ha saker att se fram emot. Och framtiden, den kommer allt närmare. Den svischar förbi hela tiden egentligen, men den där speciella. När man få ta ett stort kliv. Den känns inte alltför långt borta.

Nu är det bara några timmar kvar innan 2009 är över. Finito.
Många har säkert haft storslagna planer på hur man ska fira detta, årets mest överskattade dag. Vi har aldrig haft några planer, vi ingår inte i något gäng som varje år samlas och hittar på en massa roliga saker i nyårsfirandet. För det har sin tjusning det med, naturligtvis. Men ibland kommer det lite tafatta försök till att dra ihop en stor fest och hej å hå vad det ska firas nyår. Förväntningar byggs upp och sedan blev till slut ändå inte riktigt så fantastiskt som man hade hoppats. I år blev det dock bara jag och Matthias -mysigt! Vi har varit uppe i norr och nu har vi en helt egen kväll utan våra ”barn”. Vi har ätit en god middag, en egen version av berömda grekisk pytt i panna. Efterrätten har vi inte kommit till ännu, men det är dumlemousse. Vi har ätit det tidigare, den är garanterat fantastisk.

 

 

 

 

 

 GOTT NYTT 2010!

(Det kommer att bli fantastiskt)