Igår var det födelsedag för min del. Har jag någon åldersnoja? Nej, varför ska jag ha det? Jag är ju fortfarande bara 23 år. Eller nähä, jag fyllde 23 för tre år sedan…
Nej, men. Jag har nog ingen direkt åldersnoja/panik. Däremot börjar det slå mig sakta men säkert att jag närmar mig 30. Det brukar väl vara den ”magiska gränsen” för vad vet jag egentligen inte. Men det är väl då man ska ha stenkoll på sitt liv. Äsch, särskilt stressad känner jag mig inte. Men jag fick en hel drös med gratulationer både sms och framförallt facebook. FB som blivit en stor hjälp för oss som har det lite jobbigt med födelsedagar. Så tack till alla de! Många fina sånger blev det!

Själva firandet blev väldigt stillsamt. Matte sjuk och jag var inte heller särskilt pigg. Men jag fick en present på morgonen, ett par lila adidasskor jag tittat på länge. Hurra! I helgen fortsätter det med lite firande hemma i norr. Det ska bli så kul att träffa alla! Jag saknar dem så. Sedan är det Fars Dag också, kunde inte passa bättre. Den 12:e november är tanken att vi ska gå ut några kompisar som också fyllt år samma dagar och äta. Ja, lite drinkar kan man väl också tänka sig. Beror väl lite på…

Vi köpte vår finfina dator i torsdag, exakt en vecka sedan. I söndags var skärmen svart. Den gick igång, men utan skärm. Så vi bytte den på måndagen. I tisdags tackade den (nya) för sig och vi bytte in den igår. Så nu, tredje gången här. Nu jäklar ska den väl fungera! Det var en annorlunda förpackning vi fick denna gången och program som följt med tidigare finns inte med. Så vi får se hur länge denna håller. Det är så surt, för jag gillar verkligen den här modellen. Kan väl inte riktigt tänka mig någon annan. Hm. Än så länge är det inga problem utan den fungerar utmärkt.

För att vara på den säkra sidan sa vi till personalen innan vi gick: Vi ses den 6:e november igen.

Just det. Det var så sant. Jag har fått tid för artroskopi i december (under narkos?!?!). Äntligen ska det bli helt utrett. Det har ju bara tagit en sisådär 1½ år. Senaste veckorna har jag tänkt att det kanske inte är någonting i alla fall. Men igår kväll hade jag sån jäkla värk runt hela knäet att det strålade både mot låret och vaden. Så någonting är inte helt ok där inne. Får se om de hittar någonting, annars får jag väl fortsätta rehabträna. Eller ja, gymträna och försöka jobba upp musklerna. Försöker hålla 3 dagar/veckan på gymmet.

Denna vecka blev det blygsamma två bara. Men det finns anledningar (om man letar). Min examination skulle in i fredags. När bara diskussionen återstod i mitt arbete kraschade datorn. Festligt -not so much. Som tur var hann vi föra över alla dokument och bilder till ett usb-minne. Ett smärre kaos uppstod dock så de träningsdagar som var planerade blev det inte mycket av. Men en ny dator. Dyr, men vansinnigt fin. Svider att köpa? -Otroligt!
…Men tentan är inlämnad och ny kurs påbörjad.

Har jobbat på Vasa i veckan också. Det har varit höstlov runt om i Svea. Herregud vad barn! Men rackarns vad kul det varit! Fulla barngrupper och fullt ös, hurra! Nu visar vi minsann att den pedagogiska verksamheten behövs! Ha!

Nu ikväll har resan till thailand bokats. 23 februari bär det av. Det ska bli otroligt skönt! Så härligt att få hänga ihop hela (nästan) familjen och bara rå om varandra. Det känns viktigt såhär efter alla turer både här och där och hit och dit.

Suwan Palm kommer vi troligtvis att bo på. Vi har skickat en bokningsförfrågan, förhoppningsvis får vi svar snart.
Men flyget är bokat, klart och betalt! Härligt!

Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting…

Jag har lyssnat väldigt mycket på musik senaste dagarna. Det spelas i öronen mest hela tiden. Gamla lirare har fått nytt liv igen; Van Morrison, U2, Journey, Tom Petty, Mando Diao -allt möjligt kan man säga. Jag älskar musik och lyssnar på allt. På riktigt. ALLT. Det beror bara på humöret vilket som passar. Det är intressant vad musik kan göra med en.

Oftast när jag lyssnar vill jag gärna sjunga med. Det kanske inte passar sig på tunnelbanan -tyvärr, men annars! Så kom jag att tänka på en sak. Jag tror att alla människor har en liten hemlig dröm att få stå på scen. Sedan kan det vara olika anledningar, skådespeleri, dans eller kanske musik. Varför inte alltihop i en trevlig musikal med Måns Zelmerlöw -han sysslar ju med sånt? Till saken. Jag tror att vi någonstans kanske har ett behov av att visa upp oss. Att människan har ett stort bekräftelsebehov kan väl ingen säga emot.

Så, min hemliga dröm är nog att stå på scen. Men förutsättningarna måste vara perfekta:

• Ingen hes röst
• Perfekt mängd alkohol i blodet (så att man ens vågar stå där)
• En entusiastisk och medsjungande publik (de får alltså inte vara kräsna eller känsliga för sura toner)
• Gemytlig och härlig stämning
• Bra låtar

… Jag kan tänka mig köra klassiska covers.
Bokningar på det?

Nu är alla små stjärnor
Nu är alla på teve
Tjolahopp, tjolahej, halleluja, hurra länge leve

Jag pustar ut. Nu kan jag äntligen andas med djupare andetag igen. Knuten i magen och hjärtat är inte helt borta, men så otroligt mycket mindre. Så nästan borta.

Pappa ringde igår. Jag hörde direkt att någonting var annorlunda. Han lät mycket piggare och det fanns en gnista som inte funnits de senaste månaderna. Läkaren hade tydligen ringt och berättat att de inte hittade någonting på lungorna. Ingenting. Visst att första snabbprovet visade ingenting. Men nu ska de väl ha undersökt ordentligt. Ingenting. Det var som en stor sten som bara lyftes upp. Jag blev så glad och så lättad. Det har inte varit en lätt höst. Inte för någon av oss, allra minst för pappa säkerligen. Resan fortsätter så klart, men ett av de största orosmomenten kan vi stryka -igen. Livet känns lite lättare just nu och jag kan hålla ett helt annat fokus på skolan känner jag. Nu jävlar ska tentan in!

Äntligen får även samkönade gifta sig i kyrkan. Det var väl inte en dag för tidigt?

Jag hade en förhoppning på att jag skulle få plats på AfroDance ikväll, men nej. Det är så vansinnigt populärt det passet. Jag glömde bort att boka passet redan på kvällen och gjorde det inte förrän förmiddagen dagen därpå. Redan då hamnade jag på en 12 reservplats. Helt vansinnigt! Då tänkte jag köra ett vanligt gympass, men jag var så seg. Så icket. Men jag bokade in ett muskelpass imorgon mitt på dagen. Det ska bli kul, har aldrig varit på någont sånt pass, bara bodypump. Så imorgon är det nya tag. Sedan blir det ett pass på fredag. I helgen blir det att springa i trappor på Vasa och jobba, så träningsvila i helgen.

Men jag har ett krav till alla gym, låt för fasen inte folk träning i ljusa gråmelerade tajta bomullsshorts (alt. Kalsonger!). Det är inte ok. INTE OK!

Söndagkvällen har susat förbi. Började titta lite slött på tv, det var inte särskilt intressant.
Roligare grejer på datorn, alla kommentarer om dagens match men också all musik! Så jag har lyssnat på musik och pratat både minnen och allvar. En annorlunda men trevlig söndagkväll på det stora hela. Det blev mycket Coldplay. Jag är så glad att vi (Matte) köpte biljetter till konserten i somras och att vi gick. Det var så jädrans bra. Och det här med Youtube. Det är bra grejer det.

Jag bytte bort min söndag för att kunna vara med på bortamatchen idag. Inte spela, men vara med på bänken.
Och vilket genidrag det var! Jag hade för allt i världen inte velat missa den! Herregud! Det var slutspelsstämning!
Vi mötte ett mycket rutinerat lag, som visserligen var lite skadedrabbat, men ändå! De trodde nog inte att matchen skulle bli så jämn som den blev. Lika i halvtid och så även efter slutsignalen. Som kom några sekunder innan den borde. Hade domaren blåst vid rätt tillfälle hade det mycket möjligt slutat med vinst för vår del.

Vi gjorde i alla fall en riktigt bra match. Några dippar, men vi kom upp från dem. Fortsatte ånga på. Det var så härligt att sitta där och heja fram dem. Även om man helst hade velat vara med och spela så klart.

I övrigt var dagen ingen höjdare. Det blev ett gympass imorse åtminstone.