Tittar på en repris av ett Efter tio program. De talar om prestationsångest. Tre gäster, som haft en tuff resa sitter och pratar. En psykolog är där och berättar hur KBT fungerar. Ett allvarligt ämne som berör väldigt många.

Vips så går Malou över till en flicka på 12 år som vunnit en kladdkaketävling. Jättekul. Men just det här är ju en grej som gör åtminstone mig så jävla trött. Som finns att läsa i majoriteten av tidningarna. ”Du duger som du är, boosta ditt självförtroende” några sidor senare kan man läsa om hur ”du bäst går ner i vikt”.
Det är ju exakt samma grej här.
Samtalet kanske fångat några tittare som känner igen sig. De berättar hur man skulle kunna gå tillväga. Prestationsångest verkar vara vanligt förekommande osv. Men hey! Skit i det! För nu ska vi tala om en tolvåring som minsann kan baka grymma kladdkakor och startar sitt eget bageri innan hon ens blivit tonåring (okej det vet jag inte ännu). Vad gjorde du själv i den åldern? – snacka om att bringa prestationsångest? En tolvåring som de sminkat upp och talar som en vuxen människa. Hon bjuder fyra barn på sin kladdkaka med mintchoklad i. Tre barn äter och tycker att det är gott. Innan Malou går därifrån säger hon: ”Ja, det var ju ett gott betyg. Alla har ätit upp, ja utom du (en pojke på kanten). Men du kanske inte tycker om kladdkaka. Neej, det gör du inte.”

Så du kan försöka med all mindfullness du vill för att försöka arbeta med prestationskraven i arbets-/privatlivet. Men fan, kan du inte ens få ihop en kladdkaka. Well…

Idag var första dagen på mammaledigheten. Jahapp. Nu ska jag alltså vara ledig, inte jobba på typ ett år (Förutom att jag måste göra en del administrativa grejer på datorn som inte hunnits med då nätverket på jobbet kraschade ihop totalt). Men i alla fall. Ett år. Ahopp.

Då tänker man, Gud så skönt. Vad ska man göra med all ledig tid? Ja. Egentligen är det inte särskilt mycket ledig tid. Nästa helg går ett flyttlass norrut. Det ska det tydligen packas till. Sakerna hoppar dessvärre inte in i lådorna själva.  Men det här med att ladda batterierna då. Tre veckor kvar till beräknad förlossning. Kanske dags att börja fundera på det. Jo, ett stort behov av sömn behöver mättas. Och som de allra flesta gravida säkert vet, är det inte det lättaste. Särskilt inte när man börjar vara rätt svullen i händer, fötter och i alla små gångar i kroppen, där även förkylning som aldrig går över hjälper till. Matte får ingen sömn, för att någon bredvid snarkar. Inte små mysiga lätta snarkningar, utan ett riktigt sågverk. Man kan kalla det övning inför vad som komma skall, eller bara överjävligt jobbigt. Jag tror att han håller med det senare. Kisseriet är det rätt lugnt med fortfarande. 1-2 ggr/natt är väl ok, det går att somna om. Man har ju börja vänja sig.

Så. Vad har gjort idag. På min första lediga dag.  Jag tänkte mig att jag skulle ta just torsdagen och bara slappa. Ta det lugnt, göra just ingenting. För jag tänker att det borde jag kunna göra utan dåligt samvete. Men nej. Det här ingentinget skapar panik. Panik för allt som faktiskt borde göras, men inte görs. Var ska man börja? Ett dåligt samvete för att jag stör nattliga sömnen. Och jag grubblar över avslutet med barnen på jobbet. Blev det så bra egentligen? Från högre instanser fick vi höra att vi inte skulle ha någonting. Men det kändes så konstigt att bara under dagen nämna att det var sista dagen för mig. Föräldrarna har varit medvetna om det länge, men barnen? Jag saknar dem redan. Jag önskar jag kunde krama om varenda en av dem. Och säga lycka till. Men, too little too late, antar jag. Fick förresten en present av ett barn och dennes mamma. Barnet har länge pratat om att de ska köpa present när bebisen kommit. Men jag fick den lite tidigare. Två par strumpor ”I ♥ Mum” ”I ♥ Dad” stod de på dem. Det var verkligen rörande.

Och mitt i alltihop ser jag foton på pappa på facebook. Och jag vågar inte ens titta på det, för det blir så jobbigt. Midsommar 2011, och han är ute på skäret. En fantastiskt fin bild. Och det gör ont i hela kroppen av att ens se det. Saknaden blir alltför påtaglig. Men jag försöker liksom tvinga mig att titta på fotot, fastän det tar emot. Och så gråter jag en stund. Och sedan försöker man hitta på någonting annat att tänka på. Men gnistan har lämnat en lite, och ingenting blir riktigt som det var. Dagen blir lite mera deppig.

… Ett antal timmar senare sitter man sedan vid datorn och skriver ett rabblande blogginlägg efter att man nästan gråtit över den nyligt uppblåsta madrassen som eventuellt kommer fungera som extrasäng för behövande av nattlig sömn. Och jag hoppas att katterna inte sätter en klo i den och svetten varit förgäves. Eller att proppen åker ur. Eller att… Det här med gravidhormoner. Hej känslosvall.

Men Barbaliten verkar må bra. Det sprattlar och har sig. Och den här uteblivna sömnen kanske är bra träning. För vissa nätter är det lite high life där inne. Vi längtar efter bebisen i alla fall. 20 dagar kvar. Allting står klart, vi är redo för dig!

När jag köpte min onepiece provade jag att lägga en kudde inuti. För att se om den skulle hålla för eventuell gravidmage. Eftersom bloggandet sker oerhört sporadiskt här så finns inlägget bara lite längre ner på sidan. Nu såhär 3 veckor kvar till ankomst så kan vi uppenbarligen konstatera att jag fortfarande kommer i den. Även om den blivit lite mer av modell slim fit.

För snart två veckor sedan var väskorna packade. Vi gjorde ett besök på Mama Mia inne i stan och sedan skulle vi äntligen få semester. Äntligen skulle vi få åka upp till norrland och bara vara. Resan gick bra fram till Örnsköldsvik. Då ringde jag min pappa och förstod att det inte stod rätt till. På tisdagmorgon förstod vi hur allvarligt det var. De närmsta dagarna tillbringades på sjukhuset. Mycket gråt, lite skratt emellanåt och många samtal. På torsdagskvällen satt jag ensam med pappa och pratade. Jag kom inte ens ihåg vad jag sa, eller fick fram mellan tårarna. Förmodligen samma sak hela tiden. På fredagsmorgonen fick pappa till slut somna in. Utan smärtor och i lugn och ro.

Min pappa var väldigt lekfull. Hade nära till känslor och hade ett stort hjärta. En väldigt okomplicerad man som alltid var sig själv. Han busade mycket med oss barn, men också med alla grannars. Hela kvarteret kunde han engagera i lekar. Och slog man sig på tummen skulle man skratta. Det lärde han min syster. Därefter fick han ganska snabbt frågan hur ofta han själv skrattade när han slog sig på tummen. Han tyckte att jag hade väldigt bråttom med att flytta till Stockholm efter jag hade kärat ner mig i en kille. Men se, i efterhand gick det ju väldigt bra. Det tycker nog han också. Jag vet att han längtade efter att bli morfar. Igen, för sjunde gången. Han hade gjort ett bra jobb. Fullkomligt övertygad. Pappa fick aldrig träffa vår kommande bebis. Men han hann se ultraljudsbilderna på måndagen och sa att det nog skulle bli en flicka. Vi får se om han har rätt. Även fast han inte är fysiskt med oss så är han alltid nära, åtminstone i mitt hjärta. Och vare sig vi får en flicka eller en pojke så ska de veta vilken underbar morfar de hade haft. Den finaste.

Det finns en dikt; Funeral Blues heter den, eller Stop all the clocks. Den är mycket sorglig. Det är så det är just nu. Men det kommer att bli bättre.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come. 

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves. 

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

W.H. Auden 1936

Hemma på vår gata. I vår bastu, sover vi inte just nu. Nej, vi försöker jaga en mygga. Två katter och en människa. Jag håller väl visserligen mest span från min liggande position IFALL myggan anfaller. Katterna, som inte innehar flygegenskaper håller nog också mest span. Eftersom den mest befinner sig taket. Även om de försöker med små lockljud ibland och klumpiga hopp byrå till byrå. Förutom det eviga surret är det jobbigaste när det blir tyst. Var tog den jäveln vägen? Var sitter myggbettet? Stressat försöker man lokalisera den. Ingenstans. Men sedan är surret tillbaka igen. Livets lilla gång en gryning som denna. Närå, sova är väl också skönt.

…var tog den fan vägen nu då?…

Jag går inte ihop med sommaren. Eller snarare kanske klimatet i vår lägenhet när det är såhär varmt. Jag blir på dåligt humör för att jag är konstant varm och får smärre panik över (en förmodligen inbillad?) syrebrist. Huvva. Kommer hösten snart eller? Jag är nog ingen sommartjej. Förutom när jag får vara vid havet i norr. Det tycker jag om. Där är luften frisk.

Och snälla, låt mig få sitta i skuggan utan dåligt samvete. Jag blir mycket trevligare då.

Jag är medlem på ett forum där folk startar alla möjliga trådar. Det mesta handlar om familjegrejer. Men så dyker det upp ämnen som får en att tappa hakan.
”Skulle du kunna dra hem en svart man” (ett one night stand alltså). På riktigt, varför? Var i ligger behovet av att ställa frågan. Till saken hör även att trådstartaren inte skulle ligga med en svart man.
Eller någon som beskriver hur hon och hennes man (och en bebis!) fått utstå blickar och kommentarer om att hon är tillsammans med en svart man och att deras (citat) ”resultat i vagnen” är vidrigt.
Calle Schulman och hans Anitha och deras vackra Penny får också utstå en massa skit. Folk påstår att han inte skulle vara pappa till henne och att Penny inte ler mot Anitha för att hon är mörk. Men herregud.

Man blir ju helt jävla matt. Fy fan. Man hade ju kunnat hoppats att vi hade kommit längre. Bara en sån sak som homosexualitet också. Hur kan man överhuvudtaget neka människor kärlek? Oavsett om det är mellan kvinna-kvinna, man-man eller kvinna-man. Nej, skärpning. Get with the program people!

Vid det här laget är väl alla skolavslutningar avklarade. Men jag undrar, hur många barn är det som får ett sånt där långt härligt sommarlov som man själv hade som liten?
Jag får känslan av att de allra flesta verkar hamna på fritids. Och i slutändan bara blir lediga ett par tre veckor under sommaren.

Well, you do what you gotta do. Men visst vore det härligt om barnen fick vara lediga alla dessa härliga sommarveckor.

”å jag är brun om bena precis som det ska va
å därför vill jag sjunga att bruna ben är bra”

Det här med LCHF verkar vara bra skit. Jag har funderat på det ganska länge nu. Väldigt länge egentligen. Nu har min syster hakat på det och hon mår jättebra. Flera andra exempel finns på folk som provat och mått jättebra. Båda kända och okända människor. Men jag har som aldrig vågat. Därför blir det aldrig ens ett försök. Rädslan för att misslyckas är för stor. Lika bra att strunta i det. Sedan kanske det har med självdisciplin och vad man får ”offra”. Men nu är jag less på att vara en riktig tjockis. Så. Jag ska läsa in mig lite på det här. Sedan får vi se. Kanske jag ger det ett försök.

Modo vann idag. Det tycker vi om.
Jag ska ha samtal med barnen nästa vecka. There’s a first. Tycker vi mindre om. Men å andra sidan utvecklande antar jag. För min del men förhoppningsvis också för barnens.

Jag har försökt undvika serien. Men efter Toves hets så slog jag över till fyran. Tittade på ”en unge i minuten”. Nej men jag vill inte alls ha barn. Nej nej. Eller?! Det är så fantastiskt alltihop. Jag vill också! Typ nyss? Men var sak har sin tid antar jag. Synd att det ska ta så lång, just det, tid.

Tror inte Matte förstår hur känslomässigt det är att titta på förlossningsserier. Blod, sprutor, skrik och stön till trots. Eller så var det kanske just därför som han gick och la sig. Nu ska jag drömma om bebisar.