Mark Levengood skriver i sin bok ”Sucka mitt hjärta med brist dock ej” om hur människor som är så totalt inkompetenta i sitt yrke, har en speciell plats i hans hjärta. När man står inför en sådan människa där det är så tydligt att personen i fråga inte alls har valt rätt yrke kanske man bör stanna upp, tänka till och placera den där hopplösa människan i ett speciellt fack i hjärtat. Som jag borde göra, med andra bilister. Än så länge kommer en del svärord emellan.

Däremot! När jag var hemma sist fick jag läsa en akademisk text. Den var inte skriven på de sättet jag är van att skriva och läsa. ”Mina” texter består av så lite egna värderingar som möjligt, faktan ska istället kopplas till litteratur och teori. Den här var annorlunda, det berör i och för sig en annan utbildning, men ändå. Texten var skriven av en sjuksköterskestudent och handlade om min pappa och sjukhusvistelsen under våren. Hon beskrev min pappa och relationen med hans sambo på ett fantastiskt bra sätt. Studenten skrev om oron och känslan av att inte veta någonting, utan bara vara utlämnad till sjukvården, vilket hon också satte sig in i och kunde förstå. Hon hade verkligen fångat honom och det var så intressant och rörande att läsa. Men också glädjande, då känns det som att åtminstone en på hennes utbildning har funnit rätt arbete. Hon kommer att ha en fin kontakt med sina patienter och vara omtänksam. Det känns väl tryggt?