Like this:

För snart två veckor sedan var väskorna packade. Vi gjorde ett besök på Mama Mia inne i stan och sedan skulle vi äntligen få semester. Äntligen skulle vi få åka upp till norrland och bara vara. Resan gick bra fram till Örnsköldsvik. Då ringde jag min pappa och förstod att det inte stod rätt till. På tisdagmorgon förstod vi hur allvarligt det var. De närmsta dagarna tillbringades på sjukhuset. Mycket gråt, lite skratt emellanåt och många samtal. På torsdagskvällen satt jag ensam med pappa och pratade. Jag kom inte ens ihåg vad jag sa, eller fick fram mellan tårarna. Förmodligen samma sak hela tiden. På fredagsmorgonen fick pappa till slut somna in. Utan smärtor och i lugn och ro.

Min pappa var väldigt lekfull. Hade nära till känslor och hade ett stort hjärta. En väldigt okomplicerad man som alltid var sig själv. Han busade mycket med oss barn, men också med alla grannars. Hela kvarteret kunde han engagera i lekar. Och slog man sig på tummen skulle man skratta. Det lärde han min syster. Därefter fick han ganska snabbt frågan hur ofta han själv skrattade när han slog sig på tummen. Han tyckte att jag hade väldigt bråttom med att flytta till Stockholm efter jag hade kärat ner mig i en kille. Men se, i efterhand gick det ju väldigt bra. Det tycker nog han också. Jag vet att han längtade efter att bli morfar. Igen, för sjunde gången. Han hade gjort ett bra jobb. Fullkomligt övertygad. Pappa fick aldrig träffa vår kommande bebis. Men han hann se ultraljudsbilderna på måndagen och sa att det nog skulle bli en flicka. Vi får se om han har rätt. Även fast han inte är fysiskt med oss så är han alltid nära, åtminstone i mitt hjärta. Och vare sig vi får en flicka eller en pojke så ska de veta vilken underbar morfar de hade haft. Den finaste.

Det finns en dikt; Funeral Blues heter den, eller Stop all the clocks. Den är mycket sorglig. Det är så det är just nu. Men det kommer att bli bättre.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come. 

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves. 

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

W.H. Auden 1936