Skrivet av: Dolly | juli 1, 2013

Kristian Gidlund

Lyssnade på Kristians sommarprat. Golvades. Helt slut. Tom. 
Slungades tillbaka två år. Till sommaren 2011. Semester. Gravid. Nästan halvvägs. Ett ultraljud inne i Stockholm på morgonen. På eftermiddagen, ett samtal jag aldrig glömmer i Ö-vik. Vi skulle upp till Sikeå. Vi kom till Umeå. Det som skulle bli en härlig semester i Norrland slutade i bottenlös sorg. Ultraljud på måndagmorgon -lycklig lycklig. Samtal till pappa på kvällen -ledsen ledsen. Ett stillsamt adjö på fredagen -bottenlös sorg. Kontrasternas vecka.

Läste några inlägg på Kristians blogg -I kroppen min. Hoppade lite hit och dit. Läste om den där inopererade dosan, ångest och tumörer som växer. Och tårarna väller fram. Min älskade fina underbara pappa. Vad han fick kämpa. Stå ut. Jag klarade inte läsa som den smärtan som tumörerna utgör. Jag orkade inte. För min egen skull (själviskt?) kanske jag inte ska läsa så mycket mera. Inte idag. Men kanske senare. Snart två år sedan. Och jag kommer aldrig att glömma hans händer på min växande mage. Så nära att de fick träffas; Sebastian och han. Men så långt borta. Det finns mycket pappa/morfar i honom. Det ser jag.

Två år sedan. Det gör fortfarande ont. Så ont. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag älskar dig pappa.

Annonser
Skrivet av: Dolly | juli 12, 2012

Ingen sommar utan…

…sorg.

Jag och Matthias kan det här med toppar och dalar. Förra året, gjorde vi ultraljudet 25:e juli på morgonen, susade norrut för att på kvällen få reda på att pappa var döende. Fyra dagar senare avled han på sjukhuset. Snart årsdag. Hjälp. Det gör ont i själen och kroppen…
Och sen var det årets sommar.
Nervösa åkte vi i torsdags från Sikeå  och havet och in till staden för att göra färdigt husaffären. Lite nervöst men till sist var huset vårt och jublande glada andades vi ut utanför banken. Nu skulle vi fira med blåbärsmjukglass. Ringde mamma som passade Sebastian under mötet och skulle höra var vi skulle möta upp. Hon var på sjukhuset. Morfar som var dålig senaste tiden hade börjat sin sista resa. In och ur medvetenade. Han hade träffat mormor, hon var så glad. Och han var så lugn och trygg. Redo att sluta upp det här livet och fortsätta ett annat. Jag hann prata med honom en kort sväng. Han blev glad när jag berättade om huset och önskade oss allt gott i livet.

I söndags tog morfar de sista andetagen. Och även om det är oerhört sorgligt och tråkigt för oss som står kvar känns det skönt, för hans skull. Morfar fick ha ett långt härligt liv och får nu vara tillsammans med mormor igen. Han hade saknat henne. Det finns en del att bära med sig och vi kommer så klart sakna honom. Vår fina morfar, med starka händer, en halv tumme och oerhört fasta principer.

För en dryg vecka sedan var jag och tittade till pappas grav. Jag har inte orkat gå dit förrän nu, det var skönt att vara ensam där en stund. Stenen blev jättefin, som han ville ha den. Och miljön runt omkring är särskilt vacker nu på sommaren.

Bild

Skrivet av: Dolly | juni 21, 2012

Mitt hjärta

Jag älskar dig!

Bild

Skrivet av: Dolly | juni 4, 2012

Tomtebobarn

Herregud. Vi har köpt hus. HUS. Så nu flyttar vi igen, fast inga 63 mil. Mera…8-9 km. 
Men det kommer bli så fint. Jag längtar längtar längtar! Ett litet krux är väl att vi inte har så mycket möbler så vi skulle väl behöva lite för att fylla upp huset också. Men. Det får väl kanske ta sin tid. Lite i taget, vill ju att det ska bli bra också. 16 juli får vi tillgång. Kanske några dagar tidigare. Tiden KAN INTE gå snabbt nog!

Bilden är från Mäklarringen. Men här ska vi bo.

Image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…Och såhär ser det ut alldeles intill.
Image 

Skrivet av: Dolly | april 24, 2012

Att gråta sig till sömns är ju också ett sätt

Vi beställde gravsten igår. Den kommer att bli fin. Mamma sa när jag pratade med henne att det först nu man börjar förstå att han inte kommer tillbaka. Jag fick bita mig i läppen.

När jag sedan gick och la mig på kvällen kom det över mig. Han kommer inte tillbaka. Jag lyssnade på Sebastians djupa andetag och suckar. Han fick aldrig träffa sin morfar. Det är upp till oss att försöka berätta vem han var. Men hur ger man ett rättvis bild? Tankarna flög iväg till sjukhuset. Hur han klappade min mage. Hur jag satt bredvid. Kramade hans hand. Och försökte säga hej då.

Innan jag till sist somnade kunde jag nästan känna hans stora kramar. Hans långa starka armar som nästan slukade en. En underbar men svidande känsla. Jag saknar honom så mycket. Och jag tänker, är det först nu det börjar sjunka in?

Skrivet av: Dolly | mars 23, 2012

Babymassage

20120323-110628.jpg

Sov lite sisådär inatt. Men vi började fredagen med äta, bada och sen härlig massage. Och det tar på krafterna. Han sov gott. Vaknade till och somnade om. Livet som spädbarn. Inte så illa.

Skrivet av: Dolly | mars 6, 2012

Big Brother orgie

De behöver nog bara EN stor säng i huset. Big Brother avsnitten kanske skulle sändas efter 00.00 på filmkanalerna istället. Herrejävlar vad de hånglar och pillar.. Fast kanske inte ligger så mycket. Ännu. Men vad tusan. De har bara känt varandra i två veckor.

Skrivet av: Dolly | mars 5, 2012

Bröllop

Vi ska gå på bröllop! Mamma I ska gifta sig och vi ska vara där. Jättekul att bli bjuden, särskilt eftersom vi inte haft sådär väldigt mycket kontakt senaste åren. Men nu så!

Jag är så imponerad av brudparet, hur de orkat hämta kraft hos varandra. De har inte haft en lätt resa. I år är det fyra år sedan deras fina pojke gick bort. Fortfarande brukar jag tänka på sista gången jag träffade honom, han sprang och sprang och sprang över pappas gräsmatta. Klara Färdiga Spring!

Nu är det hans mamma och pappas tur att springa. Lustfyllt och härligt på ett alldeles fantastiskt bröllop. Och vi får vara dela dagen med dem. Hurra!

Skrivet av: Dolly | mars 5, 2012

Mammaledighet

Var ute på en liten promenad idag. Eller liten, vi var ute i drygt två timmar. En sväng förbi Matte på hans jobb och sedan fortsatte vi runt i området och gick ner mot älven. Vädret var oförskämt bra. Fantastiskt härligt. Skulle bara haft med lite fika och möjlighet att sitta ner någonstans och fika. Varmchoklad och smörgås. Åh så härligt. Men! Det här gick bra det med. Vi knallade på i godan ro. Och utsikten var denna, som på landet…

Livet som mammaledig…Inte så illa!

Skrivet av: Dolly | februari 23, 2012

Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?

Jo du! Det kan jag berätta. Jag försöker hitta mig själv i mammarollen. Det är vad jag försöker göra nu för tiden.

Men en update sen sist. Varje inlägg här är ju mer ett gästspel än en slags följetång. De stora bloggarna skrattar den här betydelselösa bloggen rakt i fejset. Men ha! Har man inga läsare kan man inte göra någon besviken heller. Hähä. Den fungerar väl ändå som en slags ventil. Sedan kan det ju vara lite kul att gå tillbaka och titta. Hur var det egentligen?

Aja!
10 december drog flytten. Det gick bara fint. Jag försökte att inte bära så mycket eftersom jag var smällgravid. Men kunde inte låta bli att ta lite. Eller försöka stöka i ordning grejer när jag väl blev ensam i lägenheten. Det kanske var mindre smart. För fy fan vad ont det gjorde i fogarna och sammandragningar. Meeen! Jag ska vara tacksam. Ingen foglossning fram till dess. Så det var inte så farligt. Dagarna gick. Matte kom upp. Och det blev så småningom julafton. Som det blir varje år 24 december. Jag brukar älska jularna. Vi samlas hela familjen, det är hög ljudnivå, varmt och härligt. Men i år fanns ingen längtan. Det kändes bara oerhört jobbigt. Och även om mamma och alla hade fixat och donat kunde jag inte njuta av dagen/dagarna. På julaftonens morgon var vi förbi pappas grav. Jag bröt ihop. Inte så konstigt kanske. Träffade Susanna och hennes dotter med nya killen och en bekant till pappa. Vi grät en stund ihop. När vi sedan samlat ihop oss lite åkte jag och Matte vidare upp till mamma. Hon hälsade glatt i hallen och jag bröt ihop. Igen. Det är ju också ett sätt att starta ett julfirande. Men på det stora hela var det fint. Man får vara tacksam och försöka njuta mer av varandra här och nu. Men herregud. Bara att skriva om det här gör att jag lipar. Nåja. Jag saknar pappa så det gör ont i hela själen. Finns det någon tidsbegränsning på hur länge det ska kännas såhär?

Nej nu ruskar vi av oss lite. För även om 2011 var ett riktigt jävla skitår på många sätt. Alldeles för mycket cancer, sjukdom och dödsfall så fanns det ljusglimtar utan dess like. Exempelvis. 14 april. Ett litet plus på en liten sticka. 16 juli. P och T blev Herr och Fru. 30 december. Världens mest underbara lilla krabat vid namn Sebastian säger god morgon världen för första gången.

Jag ska inte tråka ut med en förlossningsberättelse. Men allting gick bra. En otroligt häftig resa! Jag skulle definitivt gå igenom det igen.

Och så här ser han ut, vår prins. Nyfödd: 3970 gram fördelat på 54 cm.

Sebastians första dygn

Sebastians första dygn

Sebastian 7 veckor

Sebastian 7 veckor

Older Posts »

Kategorier