Skrivet av: Dolly | december 9, 2010

Snart är det dags

Om tio dagar åker jag hem. Eller nio snarare.

Det ska bli skönt. Fast samtidigt vill jag inte. Det känns så jobbigt. Jag ska eventuellt träffa hans läkare. Vad ska jag säga? Vilka frågor ska jag ställa vilka svar vill jag ha? Jag orkar inte gå själv. Men syster erbjöd sig följa med. Men där uppe blir allting så verkligt. Här, 70 mil ifrån känns det lite mera avlägset och konstigt en annan slags verklighet. Så det är med blandade känslor som jag sätter mig på planet.

Lungan är klistrad och en andra cellgiftsbehandling väntar imorgon. Jag hoppas verkligen att den gör sitt jobb. Det går ju som bekant inte att bota eller ta bort tumören. Men ett försök att hålla den under kontroll. Så hoppas verkligen att behandlingen lyckas. För det är tungt nu. Det behövs positiva besked. Så även ikväll har tårarna runnit, men nu är det dags att sova.

Jag sneglade förresten som  hastigast på resor till Thailand idag. Men stängde ner snabbt, för det är ju mest självplågeri att titta på sånt om man ändå inte har en tanke på att åka. Eller pengar för den delen. Sedan slog det mig. Det kanske inte blir någon fler resa dit för pappa. Men sista resan blev ändå väldigt lyckad, vi firade hans 60 årsdag och tre av fyra döttrar med familj följde med. Och trots läckande och trasiga ac-grejer, en tårtbeställning som inte gick som den skulle så var det en fantastisk resa. Vi hade det fint. Det känns bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: