Skrivet av: Dolly | februari 23, 2012

Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?

Jo du! Det kan jag berätta. Jag försöker hitta mig själv i mammarollen. Det är vad jag försöker göra nu för tiden.

Men en update sen sist. Varje inlägg här är ju mer ett gästspel än en slags följetång. De stora bloggarna skrattar den här betydelselösa bloggen rakt i fejset. Men ha! Har man inga läsare kan man inte göra någon besviken heller. Hähä. Den fungerar väl ändå som en slags ventil. Sedan kan det ju vara lite kul att gå tillbaka och titta. Hur var det egentligen?

Aja!
10 december drog flytten. Det gick bara fint. Jag försökte att inte bära så mycket eftersom jag var smällgravid. Men kunde inte låta bli att ta lite. Eller försöka stöka i ordning grejer när jag väl blev ensam i lägenheten. Det kanske var mindre smart. För fy fan vad ont det gjorde i fogarna och sammandragningar. Meeen! Jag ska vara tacksam. Ingen foglossning fram till dess. Så det var inte så farligt. Dagarna gick. Matte kom upp. Och det blev så småningom julafton. Som det blir varje år 24 december. Jag brukar älska jularna. Vi samlas hela familjen, det är hög ljudnivå, varmt och härligt. Men i år fanns ingen längtan. Det kändes bara oerhört jobbigt. Och även om mamma och alla hade fixat och donat kunde jag inte njuta av dagen/dagarna. På julaftonens morgon var vi förbi pappas grav. Jag bröt ihop. Inte så konstigt kanske. Träffade Susanna och hennes dotter med nya killen och en bekant till pappa. Vi grät en stund ihop. När vi sedan samlat ihop oss lite åkte jag och Matte vidare upp till mamma. Hon hälsade glatt i hallen och jag bröt ihop. Igen. Det är ju också ett sätt att starta ett julfirande. Men på det stora hela var det fint. Man får vara tacksam och försöka njuta mer av varandra här och nu. Men herregud. Bara att skriva om det här gör att jag lipar. Nåja. Jag saknar pappa så det gör ont i hela själen. Finns det någon tidsbegränsning på hur länge det ska kännas såhär?

Nej nu ruskar vi av oss lite. För även om 2011 var ett riktigt jävla skitår på många sätt. Alldeles för mycket cancer, sjukdom och dödsfall så fanns det ljusglimtar utan dess like. Exempelvis. 14 april. Ett litet plus på en liten sticka. 16 juli. P och T blev Herr och Fru. 30 december. Världens mest underbara lilla krabat vid namn Sebastian säger god morgon världen för första gången.

Jag ska inte tråka ut med en förlossningsberättelse. Men allting gick bra. En otroligt häftig resa! Jag skulle definitivt gå igenom det igen.

Och så här ser han ut, vår prins. Nyfödd: 3970 gram fördelat på 54 cm.

Sebastians första dygn

Sebastians första dygn

Sebastian 7 veckor

Sebastian 7 veckor

Annonser

Responses

  1. Några är vi allt som läser din blogg o blir glada när det uppdateras här!
    Kram Mys

    • Håhååå Mys. Er kan man lita på haha 🙂
      Kram!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: