Skrivet av: Dolly | april 24, 2012

Att gråta sig till sömns är ju också ett sätt

Vi beställde gravsten igår. Den kommer att bli fin. Mamma sa när jag pratade med henne att det först nu man börjar förstå att han inte kommer tillbaka. Jag fick bita mig i läppen.

När jag sedan gick och la mig på kvällen kom det över mig. Han kommer inte tillbaka. Jag lyssnade på Sebastians djupa andetag och suckar. Han fick aldrig träffa sin morfar. Det är upp till oss att försöka berätta vem han var. Men hur ger man ett rättvis bild? Tankarna flög iväg till sjukhuset. Hur han klappade min mage. Hur jag satt bredvid. Kramade hans hand. Och försökte säga hej då.

Innan jag till sist somnade kunde jag nästan känna hans stora kramar. Hans långa starka armar som nästan slukade en. En underbar men svidande känsla. Jag saknar honom så mycket. Och jag tänker, är det först nu det börjar sjunka in?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: