Skrivet av: Dolly | juli 1, 2013

Kristian Gidlund

Lyssnade på Kristians sommarprat. Golvades. Helt slut. Tom. 
Slungades tillbaka två år. Till sommaren 2011. Semester. Gravid. Nästan halvvägs. Ett ultraljud inne i Stockholm på morgonen. På eftermiddagen, ett samtal jag aldrig glömmer i Ö-vik. Vi skulle upp till Sikeå. Vi kom till Umeå. Det som skulle bli en härlig semester i Norrland slutade i bottenlös sorg. Ultraljud på måndagmorgon -lycklig lycklig. Samtal till pappa på kvällen -ledsen ledsen. Ett stillsamt adjö på fredagen -bottenlös sorg. Kontrasternas vecka.

Läste några inlägg på Kristians blogg -I kroppen min. Hoppade lite hit och dit. Läste om den där inopererade dosan, ångest och tumörer som växer. Och tårarna väller fram. Min älskade fina underbara pappa. Vad han fick kämpa. Stå ut. Jag klarade inte läsa som den smärtan som tumörerna utgör. Jag orkade inte. För min egen skull (själviskt?) kanske jag inte ska läsa så mycket mera. Inte idag. Men kanske senare. Snart två år sedan. Och jag kommer aldrig att glömma hans händer på min växande mage. Så nära att de fick träffas; Sebastian och han. Men så långt borta. Det finns mycket pappa/morfar i honom. Det ser jag.

Två år sedan. Det gör fortfarande ont. Så ont. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag älskar dig pappa.

Annonser

Responses

  1. i was wondering, are you going to use this website address and would you consider relinquishing it for my use? thanks. Click https://twitter.com/moooker1


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: